Idealrealisation Henry Parland poesia poema poemes suec català traducció

Idealrealisation – Henry Parland

Idealrealisation és un recull de poemes del poeta avantguardista finlandès en llengua sueca Henry Parland. Per primer cop en català en traducció d’Albert Herranz.

Nascut el 1908 a Viborg (oblast de Leningrad) i mort a Kaunas, Parland és considerat un dels principals escriptors del modernisme nòrdic.

////Més poesia a Stroligut

Idealrealisation

Fläckar – Taques

I

Els dies creixen —
una filera d’espectres blancs —
fantasmes
que retornen i desapareixen.


Dagarna växa –

en rad vita spöken
– gengångare
som återkomma och försvinna

II

La nit malalta
pàl·lida i callada
escolta
el soroll sorprès
de les fulles joves.

Focs vermells
corroeixen el seu pit
atrevits ocells
canten alegres
Sol! Sol!


Den sjuka natten
blek och tyst
lyssnar
till de unga lövens
förvånade prassel.

Röda eldar
fräta dess barm,
fräcka fåglar
jubla och sjunga
Sol! Sol!

III

Cert és
la mar és com una dona
tot i els dibuixos de les taques d’oli

– – – –

Li agrada
coquetejar amb el sol
i desnuar-se
davant l’argent lluna.


Visst
är havet som en kvinna
trots oljefläckar drivkanistrar.
– – – –
Det tycker om
att flirta med solen
och klä sig naket
för månsken.

IV

Rondalles sense sentit
mormola el mar
al vent i els pins de les ribes
—som rondalles velles i malvades.

Crida vent
girau-vos pins,
fugiu núvols blancs
—són rondalles velles i malvades
sense sentit.


Sagor utan mening
mumlar havet
för vinden och strandtallarna
– gamla, elaka sagor.

Tjut vind
vänd er bort tallar,
flyn vita moln!
– det är gamla, elaka sagor
utan mening.

V

Habitació
amb parets nues
i imatges mig esvaïdes
aquí i allà
la major part caps de dones

La capsa amb la imatge de la Verge
d’un retrat antic
al fons:
una noia de blau,
un somriure que il·lumina.


Rum
med öde väggar
och urblekta bilder
här och där
– mest kvinnohuvud

Madonnasken
från ett gammalt porträtt
längst borta:
en flicka i blått,
ett leende som lyser.

VI

Els meus pensaments de tu
són com una línia recta
un dels seus punts
crema a l’Infern
l’altre
es retorç blanc i ardent al cel
però al seu mig
és ple de sutge i fred.


Min tanke om
dig är som en rät linje,
dess ena ända
glöder i helvetet
den andra
ringlar brännande vit i himlen
men i mitten
är den sotig och kall.

VII

Vaig telefonar
a un cor
dins el qual jo ja sabia
que no hi havia lloc
per a mi.

I l’auricular va cantar
el seu cant pesant
de cops de martell.


Jag ringde opp
till ett hjärta
där jag visste
det ej fanns plats
för mig.

Och luren sjöng.
Dess blodtunga jämna
hammarslag.

VIII

Com una trampa per a mosques
jeu la meva ànima
envoltada de somnis.

Blaus, grocs, blancs
ballen de cada vegada més a prop
– la meva ànima ara té taques negres.


Som ett stort flugpapper
ligger min själ
kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita
dansa de allt närmare
– min själ har fått mörka fläckar.

IX

Alguna cosa va ser –
neu d’abril a la vorera del camí,
sol d’abril a un somriure,
i un sol blau sobre la terra.


Någonting var
– aprilsnö vid vägen,
aprilsol i ett leende,
och ett blått sorl över marken.

Strumpor – Mitjons

I

Primer va jugar el sol,
somrient
com tan sols l’arc de Sant Martí i les dones saben fer.
Llavors algú va començar a filosofar
(de forma analítica, crec que va dir).


Först spelade solen,
log
som bara kvinnor och regnbågen kan le.
Då började någon filosofera
(analytiskt tror jag han sa).

II

Un petit cap de serp,
de les espatlles de la qual tot li llenega,
una porció de seguretat entre les cames
– què en sé jo?

Però, el cap de serp sembla el d’una dona,
i les espatlles saben el que volen
i les cames
– què en sé jo?


Ett litet ormhuvud,
axlar från vilka allt rinner ned,
en portion självmedvetenhet i benen
– vad vet jag?

Men ormhuvudet liknar en kvinnas,
och axlarna vet vad de vill,
och benen
vad vet jag?

III

Dins el brunzir dels meus pensaments
em moc sigil·lós
amb un diari a la mà
Txas! Txas!
Ha, ha
sentimentalisme
com se sent
ser ara una taca humida sobre l’empaperament?
No agitis les cames així
mals d’amors
Txas! Txas!
Una mosca grossa
surt zumzejant per la finestra.


I mina tankars flugsurr
smyger jag kring
med en tidning i handen
klatsch! klatsch!
Ha
sentimentalitet
huru känns det
att vara en våt fläck på tapeten?
sprattla inte så med benen
kärlekssorger
klatsch! klatsch!
En fet fluga
surrar ut genom fönstret.

IV

Portes tancades
dos homes gats
i una noia,
es mouen tambalejants
devora el despietat empaperament.


Låsta dörrar
två fulla män
och en flicka,
famlande
vid hjärtlösa tapetmönstret.

V

Vaig creure:
que era un ésser humà,
però era la seva roba
i jo no sabia
que era el mateix
i que la roba també pot ser molt bella.


Jag trodde:
det var en människa,
men det var hennes kläder
och jag visste ej
att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.

VI

La rebaixa de l’ideal
– deis que ja ha començat
però jo us dic:
encara hi han de davallar més el preu.


Ideal-realisationen
– ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.

VII

Ara ho sé –
tot depèn dels mitjons!
Tot, erotisme, estètica, religió
el valor de l’ésser humà
(Què seria
de Betzebul mateix
embotit en uns mitjons
i amb un forat que deixés veure el dit gros?)


Nu vet jag –
det är på strumporna det beror!
Allt, erotik, estetik, religion
människovärde
(vad vore själva
Beelzebub
i ett par hemstickade, stortåexponerande
strumpor?)

VIII

El programa polític dels pantalons amples:
heu de ser
més roba,
menys persones,
i amb l’ànima cosida a la doblegada1Joc de paraules: en suec ”uppslaget” és quan es dobleguen les cames del pantaló perquè la mida s’ajusti al seu usuari. També vol dir suggeriment, idea..


De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

IX

Cames,
què sabem de les cames?
Que penseu en faldes
quan passeu per davant de l’aparador de la Central Mitjonera.
Què sabeu
de les cames
del segle vint-i-u?


Ben,
vad vet ni om ben?
som tänker på kjolar
då ni går förbi Strumpcentralens skådefönster.
Vad vet ni
om det tjugonde århundradets
ben?

X

Idiotes!
Què penseu
que el diable du robes daurades
el diable va nu!
En tot l’Infern
deu haver-n’hi tres parells
malgirbats de pantalons rebaixats.
Tremoleu
davant el xiulant nuesa de l’Infern.


Idioter!
som tror
att fan har gyllne kläder
fan har inga kläder!
I hela helvetet
finnes högst ett par tre
slamsiga realisationsbyxor,
skälva
över helvetets vinande nakenhet.

XI

El Gran Día Després
quan els estels fan singlots
i tots els arcàngels beuen aigua de vichy
ens reunirem al cafè
escoltarem
les melodies de cames-de-dones.


Den Stora Dagenefter
då stjärnorna hicka
och alla ärkeänglar dricker vichyvatten
skola vi samlas på kaféet
lyssna
till kvinnoben-melodier.

XII

He conegut
a la més bella ballarina d’Espanya
Nara de Herrera
parlava alemany
(molt bé)
al tren d’Åbo.
Als seus llavis lluïa un senyal d’estop
i totes les locomotores mantenien la respiració
quan ella en alemany
(molt bé)


Mötte
Spaniens vackraste danserska
Nana de Herera
talade tyska
(mycket bra)
vid Åbo-tåget.
Hennes läppar lyste stoppsignal
och alla lokomotiv höllo andan
då hon på tyska
(mycket bra)

XIII

Deixeu
que cridin les cares dels cartells
el seu: Jo! Jo!
Quan comencin a cridar:
Nosaltres! Nosaltres! Nosaltres!
Els arrancarem del gest el seu ploriqueig
deixarem que el sol
les maquilli cares de persones.


Ansiktenas affischer
låt dem skrika
sitt: jag! jag!
– först när de börjat tjuta:
vi! vi! vi!
skall vi rycka gnället från grimasen,
låta solen
sminka dem till mänskoanleten.

XIV

Fa fred avui.
L’alè de la publicitat als cinemes
punxen com agulles de gel.
L’ombra dels cables de l’electricitat
em volen tallar el cap.
L’aire, ple de calfreds, s’ha
amagat darrere el cantó més proper.


Det är så kallt i dag.
Bioreklamernas andedräkt
sticker som isnålar.
Ledningstrådarnas skuggor
vilja skära halsen av mig.
Luften har huttrande
krupit bakom närmaste gathörn.

XV

Tots
volen alguna cosa de mi
per exemple el fum del tabac
fa signes d’interrogació a l’aire
portes que amenacen d’engolir-me,
les cares dels llumins
són tan llargues i afamegades,
les tasses de cafè arrufen els seus llavis
despectives.


Alla
vill de någonting av mig
t. o. m. cigarettröken
ringlar frågetecken
dörrar hota sluka mig,
tändstickornas ben
äro så långa och hungriga,
kaffekopparna kröka föraktfullt
sina bleka läppar –.

XVI

El tren
copeja el seu dur ritme
dins la sang.

No tracta sobre l’ésser humà
el seu cant
ni sobre Déu ni l’amor
racta sobre el ferro,
i és de ferro.


Tåget
hamrar sin hårda rytm
i blodet.

Ej om människor
är dess sång
ej Gud eller kärlek,
den är om järn,
och av järn.

XVII

Els taulers s’atraquen
cada bri d’herba coqueteja amb el vent,
les tanques galopegen al llarg
de les rases
fent que el cendrós cel
s’enrojoli
els vespres.


Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna..

XVIII

L’obscuritat fa remolins
ratlles de llums, ombres
davant de les finestres dels éssers humans:
voleu participar.
No ho veieu?
Les cases acotades disposades per sortir corrents,
les carreteres preparades per aixecar-se
i tirar en terra
els policies dels fanals.
Els cables del telèfon corren d’una banda a l’altre
preparats per capturar estels!
Voleu participar?


Virvlar mörkret
ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?

XIX

La muntanya prop de Fredriksberg:
una ferida de banda a banda a la cara
sagnant
sota els tallants xiulos del tren.


Berget vid Fredriksberg:
ett sår tvärs över ansiktet
blödande
under tågvisslingarnas knivhugg.

XX

A Tölö
un cartell sobre pneumàtics,
els millors de l’any.
Cada matí
quan espero el tramvia
sóc amb silenci reverencial
davant de la seva
orgullosa ordre:
compra!


Ute i Tölö
en affisch om bilringar,
årets bästa.
Varje morgon

då jag väntar på spårvagnen
står jag andäktig tyst
inför dess
stolta, befallande:
köp!

Influensa – Grip

I

Grip
a algun lloc de l’esquena
quasi la mateixa sensació
al dit gros del peu.

Una novel·la que
mai s’acaba
perquè l’amor de l’heroi
és desesperat
i l’heroïna
no té cap destí.


Influensa
någonstans i ryggen
ungefär samma känsla
i stortån.

En roman
som aldrig slutar
emedan hjältens kärlek
är hopplös
och hjältinnans
utan mål.

II

He begut aigua de vichy a Kämp
i he pres una dutxa d’aigua de colònia a Gamla Passagen
i he trucat
per dir que arribaria a les 1,10.

Somnolents
defalleixen els pensaments
sota l’ombra més propera
enrotllant-se
i queixant-se lentament fins a adormir-se.


Jag har druckit vichyvatten på Kämp
och tagit Eau de Cologne-dusch i Gamla Passagen
och ringt
att jag kommer hem 1.10.

Sömnigt
ragla tankarna
under närmaste skugga,
rulla ihop sig
och gnälla sakta i sömnen.

III

A l’habitació de devora
es riuen les bolles de billar
però la boca devora meu
m’escup restes de paraules
a la cara.

Cauen en terra
i corren d’entre les meves cames
com paneroles
amb les seves sis cames agitant-se


I rummet bredvid
skrattar biljardbollarna
men munnen mittemot
spottar ordrester
i ansiktet på mig.

De faller till golvet
och springer mellan mina fötter
som torakaner
med sex prasslande ben.

IV

A través d’una finestra un cotxe
dues persones.
El cotxe s’allunya,
els dos pensen:
el cotxe s’allunya
i els arbres s’allarguen
indiferents
les seves branques encalçant-los.


Genom ett fönster:
En bil
två människor.
Bilen far förbi,
de två tänker:
bilen far förbi,
och träden sträcka
liknöjt
sina grenar efter dem.

V

Una mare va venir a mi
i em va demanar
què és el que falla
al meu amor?
Els meus fills no
m’estimen tant com jo a ells.

Jo vaig contestar:
indiferència,
un poc de refrescant indiferència
li falta al teu amor.
– llavors se’n va anar
amb la vista en terra.


En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

VI

Els infants han de jugar
diuen papà i mamà,
jugar a jocs d’infants
– era un infant
que arrancava els caps
dels seus soldadets de plom
i papà i mamà li varen comprar de nous.


Småbarn böra leka,
säger pappa och mamma,
leka småbarnslekar
– det var en unge,
han slet huvudena
av sina tennsoldater
och pappa och mamma köpte nya.

VII

No sé
quin mal he fet
però el que he vist
s’ha esdevingut com una teranyina
sobre els meus ulls.
I les persones les veuen
i diuen:
els seus ulls llueixen com els d’un cec!


Jag vet inte
vad illa jag gjort
men det jag sett
har blivit som ett spindelnät
över mina ögon.
Och människorna ser i dem
och säger:
hans ögon lyser som blinda!

VIII

No sóc jo.
És una boca que expulsa fum,
ulls que han vist massa persones,
un cervell que jazzeja cansat.


Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

IX

Tinc por
Molta por
que el dia que ens arrosseguem
fora de nosaltres mateixos,
amb els nassos líquids,
embolicats dins els imperdibles de la nostra personalitat
estem a la riba de la platja
veient com els blocs de gel s’allunyen surant.


Jag är rädd
mycket rädd
att då vi en dag kryper fram
ur oss själva,
att vi med rinnande näsor,
insvepta i våra personligheters regnrockar
står vid stranden
och ser isflak driva förbi.

X

De dia
dormen els cinemes
com cocodrils al sol
a les platges dels carrers.

Al vespre
obren les seves boques plenes de fam:
una filera de dents
de cares, de plets, d’actituds
com una massa grisa
d’ulls ballants.


Om dagen
sover biograferna
som krokodiler i solen
vid gatornas stränder.

På kvällen
öppna de sina hungriga gap:
en tandrad
av ansikten, stämningar, attityder
som en grå massa
med bubblande ögon.

XI

És mentida
que el cinema sigui art
(què no és art?).
El cinema és una religió
que de la realitat fa
que sigui com dues cames belles
podem veure
no tocar.


Det är lögn
att film är konst
(vad är inte konst?)
Film är religion
som av verkligheten
gör ett par vackra ben
vi får se
men inte röra.

XII

Si poguéssim anar cap enrere
com els crancs
– no haguéssim arribat igual de lluny que ara?

Encara que el futur
hagués desgastat els nostres culs
i que el passat
ens pessigués els nassos,
continuaríem com a crancs
sense passar vergonya.


Om vi skulle krypa baklänges
som krabborna
– hade vi icke kommit lika långt som nu?

Och fastän framtiden
skulle skava sönder våra bakar
och det förgångna
knipa oss i näsan,
skulle vi som krabbor
ogenerade.

XIII

Haveu sentit
la riallota de les estacions del tren
uan el tren al seu pas
els fa l’ullet:
veniu!

Les estacions no venen mai.
Coven
el somriure gelat dels horaris
i es riuen
dels intents furiosos dels carrils
d’alliberar-se del seu traçat.


Har ni hört
järnvägsstationernas gapskratt
när tåget i förbirusandet
blinkar åt dem:
kom med!

Järnvägsstationerna kommer aldrig med.
De ruva
över tidtabellernas frusna leenden
och gapskratta
åt skenornas ursinniga försök
att kräla ned från banvallen.

XIV

Riure?
Déu meu
no ho saps?

És l’únic que es pot
fer en comptes de:
maleir, pregar a Déu
penedir-se, rebre el perdó,
viure.


Skratta?
Herre Gud
vet du ej det?

Det enda man kan göra
i stället att:
förbanna, be till Gud
ångra sig, få förlåtelse,
leva.

XV

Vaig veure un mar
de sang,
cops de vent malaltissos
fueteja la seva superfície
fins que es torna una pesant escuma vermella.


Jag såg ett hav
av blod,
dykvalmiga vindpuster
piska dess yta
till tungt, rött skum.

Lik
trasigt stympade
kring en gäll affisch,
skriker ut över vidden:
Här
har paradiset legat!

XVI

La cua de la vida
que fueteja i obliga al sol brillar
la nit es torna dia
llança a totes les persones a la terra
i escampa les mosques del cel
el seu etern so
permet a la buidor tenir pensaments suïcides.


Livets svans
som piskar solen att lysa
natt bli dag,

slänger mänskorna till jorden
sopar bort alla flugor från himlen,
dess evighetsrapp
låter tomheten tänka självmordstankar.

XVII

De totes les paraules
la més gran:
qualsevolcosa.

Odia qualsevolcosa,
abraça qualsevolcosa,
canta qualsevolcosa.

Ama qualsevolcosa.


Av alla ord
det största:
vadsomhelst.

Hata vadsomhelst,
famna vadsomhelst,
sjunga vadsomhelst.

Älska vadsomhelst.

XVIII

Mira,
la tempesta persegueix les meves paraules
com si fossin fulles vermelles,
les alça sobre les copes dels arbres
remolí de sol.


Se,
stormen jagar mina ord
som röda höstlöv,
bär dem över trädkronorna
solvirvel.

XIX

L’infern dels colors
on el negre és blanc,
el sol enganxa la sang
i les rialles de les dones és verda,
la mort blava.


Färgernas helvete
där svart är vitt,
solljuset klibbar blod
och kvinnoskratt är gröna,
döden blå

XX

Benzina.

Sóc un gran Déu
i el meu preu és 3,40 el litre
i les persones es maten
per mi.

Uiiii!
Quan el foc em bessa
i el ferro tremola: vida!
Llavors

perquè he estat adormit
tant de temps sota terra.


Benzin.

Jag är en stor Gud
och mitt pris är 3:40 litern
och människorna slår ihjäl varandra
för min skull.

Huii!
då elden kysst mig
och järnet skälver: liv!

vet jag
varför jag så länge
drömt under jorden.

XXI

Joventut:
fam
o un cansament
que balla?


Ungdom:
hunger
eller en trötthet som
dansar?

Grisamer – Gestos

I

El meu capell
fou ahir
atropellat per un tramvia.
El meu abric
es va allunyar
fent un passeig aquest matí.
Les meves sabates
varen ser víctimes
d’un atemptat aquesta tarda.
– Què si encara sóc aquí?
Sí, això
és.


Min hatt
blev igår
överkörd av en spårvagn.
Min rock
promenerade idag morse
någonstans
bort.
Mina skor
råkade på eftermiddagen
ut för ett attentat.
– Att jag är kvar?
det är just
det.

II

No no no!
Hem de mentir més
alt
fins al cel!

Escopir
totes les restes podrides de veritat,
trepitjar, arravatar
els seus cossos malalts d’agitació.


Nej nej nej!
Vi måste ljuga större
högre
opp till himlen!

Spotta ut
alla ruttna sanningsrester,
trampa, riva
deras sprattelsjuka kroppar

III

Les meves mentides:
grans globus vermells
que compro al carrer
i que deixo alçar-se.
Una vegada vaig comprar
un globus més gran i vermells que els altres.
Em va portar amunt amb ell.


Mina lögner:
stora, röda ballonger
som jag köper på gatan
och låter stiga opp till himlen.
En gång köpte jag en ballong,
större och rödare än de andra.
Den drog mig med sig.

IV

El gest sentimental del cel
hum
ens hem de conformar amb ell
un reconeixement
és al cap i a la fi.


Himlens sentimentala grimas,
hm
den får vi förlika oss med
– ett erkännande
är den ju i alla fall.

V


al fi ho tenim!
Ja no puc riure’m
dels llargs diumenges
ni tampoc ballar
malgrat les badallants monges.

Jo mateix sóc ara una monja de
diumenge que badalla.


Sådärja
nu har vi det!
jag kan inte längre skratta
åt de långa söndagarna
inte heller dansa
alla gäspande nunor till trots.

Jag är själv
en gäspande söndagsnuna.

VI

Goteja de la teulada.
Avui, ahir, despús-ahir
– probablement demà també.

Tinc son
Avui, ahir, despús-ahir
– probablement demà també.


Det droppar från taket.
Idag, igår, i förgår
– antagligen också i morgon.

Jag är sömnig.
Idag, igår, i förgår
– antagligen också i morgon.

VII

Granotes grogues que fan croac surten
de la boca de cada persona
sense voler:
No es pot
No s’hauria de poder fer
No és permès
(com per exemple, escriure coses com aquestes).

Es pot – croac
S’ha de fer – croac
És permès – croac
croac!


Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
kvack!

  • 1
    Joc de paraules: en suec ”uppslaget” és quan es dobleguen les cames del pantaló perquè la mida s’ajusti al seu usuari. També vol dir suggeriment, idea.